Är verkligen Navy Seals så bra?

Det talas ofta om Navy Seals som om de vore någon slags transcendent övermänniskokår bestående av män som kan springa genom eld, andas under vatten och montera ned en geopolitisk konflikt med hjälp av pannben och repövningar. Men jag har på senare tid börjat undra om detta verkligen stämmer, eller om det snarare rör sig om en semantisk sammanblandning mellan operativ kapacitet och den amerikanska kulturens närmast liturgiska relation till mörkeroptik.

För vad innebär egentligen “bra”?

Här måste man vara oerhört försiktig. Det finns nämligen ett slags cirkulär militaristisk epistemologi som lätt uppstår i samtal om elitförband. Navy Seals anses vara bra eftersom de genomför svåra operationer. Men operationerna anses samtidigt svåra eftersom Navy Seals genomför dem. Det är ungefär som att säga att tryffel är exklusivt eftersom exklusiva människor äter tryffel. Resonemanget blir självsmörjande.

Jag säger inte att de är dåliga. Jag säger bara att frågan är mer ontologiskt komplicerad än många tror.

Under min egen tid i pansartrupperna, och här vill jag vara tydlig med att jag inte romantiserar någonting, särskilt inte det av konungen tilldelade middagsalterantivet Royal Thai, slog det mig ofta hur mycket militär verksamhet egentligen handlar om att vänta på information som aldrig riktigt anländer.

Detta tror jag sällan diskuteras i amerikanska dokumentärer.

Man ser alltid någon simma i gryningen med kniv mellan tänderna, men nästan aldrig en man i ett halvregnigt skjul utanför Amundstorp som försöker förstå varför någon skrivit order med blyerts på ett blött A4.

Och ändå är det kanske där civilisationen ytterst avgörs.

Det finns nämligen en tendens att överskatta det spektakulära inom strategisk teori. Man tänker sig att historien formas av nattliga helikopterräder när den i själva verket kanske formas av människor som lyckas hitta rätt pärm i ett förråd trots dålig belysning och lätt ryggvärk.

Clausewitz var naturligtvis inne på detta, även om han sannolikt aldrig behövde bära in trefotsgrill från ett mobiliseringsförråd i motvind.

Eller var han det?

Ibland undrar jag om inte hela begreppet elitförband bygger på en sorts platonsk idévärld där vissa män antas vara fundamentalt mer kapabla än andra, trots att mycket talar för att de flesta människor under tillräckligt stark gruppdynamik mest börjar prata om kaffe ganska snabbt.

Detta kan vid första anblick framstå som irrelevant, men är det verkligen det?

Krigets natur är trots allt till stora delar logistisk.

Och logistik är i sin tur bara organiserad oro.

Vilket leder oss tillbaka till Navy Seals.

För om deras styrka ytterst handlar om förmågan att fungera under extrem press måste man samtidigt fråga sig vad press egentligen är. Är det att hoppa ur helikoptrar över Indiska oceanen? Absolut. Men är det inte också press att försöka få igång en dieselkamin i Idatorpsdungen i november samtidigt som någon tappat bort batteriet till bildförstärkaren och en man som heter Kent insisterar på att “det fungerade bättre 1998”?

Jag tycker det finns ett klassförakt i hur dessa situationer behandlas.

Det är lätt att romantisera nattoptik och taktiska skägg. Betydligt svårare att erkänna den existentiella tyngden i att stå på ett regnigt skjutfält och äta en soggig ostfralla medan man försöker förstå vem som tagit ens termos.

Men kanske är det just där den verkliga professionalismen finns.

Eller också inte.

För om man ska vara helt ärlig vet jag inte ens om Navy Seals själva egentligen vet varför de är Navy Seals. Det kan mycket väl vara så att alla organisationer till slut blir självförklarande system där människor går runt i avancerade kläder och reproducerar myter om sin egen betydelse tills ingen längre minns ursprunget.

Lite som bostadsrättsföreningar.

Och samtidigt sitter vanliga människor hemma vid sina köksbord och försöker förstå varför en normalstor burk senap plötsligt kostar 41 kronor.

Kanske är det där den verkliga konflikten står.

Inte mellan stormakter. Inte mellan elitförband. Inte mellan doktriner.

Utan mellan människan och känslan av att allting gradvis blivit lite dyrare utan att någon riktigt kan förklara varför.