Kåseri: Mats Svegfors

Midsommaren anländer aldrig till platsen. Den sipprar fram.

Först genom doften av blött gräs och gammal björkved. Sedan genom knotten. Dessa små svävande väsen som tycks veta något om människan som människan själv glömt. De samlas kring tinningar, handleder och halsgropar som om de drogs till tvivel snarare än blod.

Och kanske gör de det.

För ute vid petanquebanan denna midsommardag var osäkerheten lika tät som dimman över sjön.

Det är märkligt med människor som spelar petanque på gräs. De låtsas att sporten handlar om precision, men egentligen handlar den om något mycket äldre. Något som fanns innan regler, innan poängräkning, innan människan började kalla naturen för “miljö”.

Det handlar om att kasta något ut i det okända och hoppas att världen tar emot det varsamt.

Runt banan stod människor i linneskjortor och solglasögon och försökte se oberörda ut. Men midsommaren avslöjar alltid människan. Ingen kan gömma sig riktigt under den ljusa natten. Inte när vinden rör sig genom björkarna på det där sättet. Inte när sjön ligger svart och stilla trots att ingen vind borde kunna låta bli att röra den.

Man märkte det särskilt precis före kast.

Den där lilla tvekan.

Ett nästan omärkligt stopp i handen, som om kroppen plötsligt mindes att allting kan gå fel. Då kom knotten närmare. Som om de väntade. Som om de livnärde sig på människans osäkerhet.

Och kanske gör alla väsen det.

Det sägs att det finns platser där verkligheten blir tunnare kring midsommar. Gläntor där skogen lyssnar. Stränder där något gammalt står ute i vassen och betraktar människorna med sorgsen nyfikenhet.

Petanquebanor verkar vara sådana platser.

För ju längre turneringen pågick, desto mindre handlade den om spelet.

Någon började tala om öden. Någon annan om energier i marken. En tredje stirrade länge på ett klot och sade tyst att vissa människor “kastar med rädsla”.

Ingen skrattade åt det.

Framåt eftermiddagen låg luften tung av grillrök, öl och något annat. Något gammalt. Som om marken själv försökte minnas vilka människor som stått där före oss.

Kanske är det därför midsommaren alltid känns lite farlig.

Inte öppet farlig, som eld eller stormar. Utan på det där äldre sättet. Som om världen tillfälligt slutar vara helt fast. Som om tankar kan bli verklighet om man uttalar dem för högt nära vatten.

Och mitt i allt detta fortsätter människan spela.

Hon mäter avstånd. Diskuterar regler. Försöker kontrollera millimetrar.

Trots att varje kast egentligen är ett erkännande: Jag vet inte hur detta kommer sluta.

Osäkerheten finns i varje rörelse.

Det är den som får människor att söka tecken i moln. Att bli förälskade på bryggor. Att bygga altaner. Att starta turneringar. Att viska till varandra efter midnatt om saker de aldrig skulle säga i dagsljus.

Den som är helt säker slutar till slut känna världen.

Men den osäkra människan lyssnar fortfarande efter ljud i skogen.

Sent på kvällen stod finalisterna tysta vid banan medan solen vägrade försvinna bakom träden. Knotten hade blivit fler nu. De svävade som aska genom luften.

Från sjön hördes något plaska till.

Ingen kommenterade det.

Det sista kastet dröjde. Handen darrade nästan omärkligt. Inte av nervositet, utan av den plötsliga känslan att någon stod bakom och tittade.

Och kanske gjorde någon det.

För midsommaren är full av sådana närvaror.

Små väsen i skogsbryn. Gamla sorger i vinden. Osynliga krafter som rör sig mellan människor och får dem att tvivla, hoppas, älska och kasta ändå.

Sedan lämnade klotet handen.

Och i den korta stund det färdades genom den ljusa midsommarnatten kändes det som att hela världen höll andan.