”Lugnet är inte motsatsen till kaos. Lugnet är mitt kaos.”

Det är tidig morgon när Mikael Hedman anländer till Södermalms träningsanläggning.

Ingen följeslagare. Ingen dramatik. Bara en anonym folköl i jackfickan och ett långsamt steg genom daggvått gräs.

Han stannar till mitt på planen och tittar ner.

– Hör du det? säger han lågt.

Vadå?

– Gräset.

Sedan blir det tyst igen.

Det är kanske därför Södermalm valde just honom.

I en turnering som redan innan start präglats av interna konflikter, kaptensdebatter och medial hysteri framstår Mikael Hedman som något nästan provocerande ovanligt: en människa helt ointresserad av att vinna uppmärksamhet.

Och ändå verkar allting kretsa kring honom.

När klubblagsformatet infördes och fyra kaptener skulle utses trodde många att Freddy var självskriven för Södermalm. Men valet föll istället på Hedman – ett beslut som skakade om delar av organisationen.

Han tänker länge innan han svarar.

– För att ibland måste man bära någonting, även när man inte vill hålla i det.

Sedan ler han lite.

– Redo var jag inte. Men redo blir man sällan innan livet redan börjat.

Hur såg du på att många förväntade sig Freddy?

– Freddy är en go gubbe.

Mer än så säger han först inte.

Sedan fortsätter han:

– Människor tror att ledarskap handlar om att gå först. Det gör det inte. Ledarskap handlar om att orka stå kvar när andra börjar tveka.

Han tittar bort mot träden.

– Och Freddy… tvivla kan han. Vackert ibland, faktiskt.

Mikael Hedman talar ofta som om varje mening först passerat genom flera lager av eftertanke innan den tillåts lämna kroppen. Emellanåt låter han nästan som en gammal filosof. Emellanåt som någon som tillbringat för mycket tid ensam med vinden.

Och ibland som Yoda.

Stressad många är. Men bråttom till vad egentligen?

Under våren har han blivit något av en mytisk figur kring Södermalm. Medan andra spelare tränat kast och taktik har Hedman främst synts promenera långsamt i parker, sitta ensam vid vatten eller bara stå stilla på olika gräsytor.

När frågan kommer om ”gräsets andlighet” nickar han direkt.

– Barfota gå bör människor göra oftare.

Han fortsätter:

– Gräs är inte bara mark. Gräs är tid. Minnen. Nedtrampade somrar. När man står där tillräckligt länge märker man att kroppen börjar förstå sådant huvudet glömt.

Du menar det bokstavligt?

– Absolut.

Sedan skrattar han.

– Men folk får gärna tro att jag skojar. Det gör livet enklare.

Trots sitt lugn beskriver flera personer runt laget honom som intensiv. Nästan stormig under ytan.

När det nämns nickar han igen.

– Lugnet är mitt kaos.

Hur menar du?

– Vissa människor skriker när de tappar kontrollen. Själv blir jag tystare. Ju mer det stormar inuti, desto stillare blir jag utanpå.

Han tar fram folkölen ur jackan men öppnar den aldrig.

Under senare tid har det också uppstått livliga diskussioner kring Hedmans påstådda lista över Sveriges bästa folköl. Någon lista vill han dock inte kännas vid.

– Nej nej. Rangordna dem vill jag inte.

Varför inte?

– Alla folköl är goda på sitt sätt.

Han rycker på axlarna som om frågan egentligen missat poängen.

– Det finns en sorg i människans behov av att hela tiden utse vinnare.

Men vissa är väl bättre än andra?

– Kanske. Men även en trött folköl på en regnig parkbänk kan rädda en kväll.

Det ryktas också att Mikael Hedman redan börjat fundera på livet efter petanquen.

När ämnet kommer upp blir han ovanligt allvarlig.

– Människor tränar mycket på att fortsätta. Väldigt få tränar på att sluta.

Vad betyder det?

– Att lämna någonting värdigt är svårt. Många stannar kvar för länge för att de tror att identiteten försvinner annars.

Han tittar ut över banorna.

– Men om man bara är någon när man spelar… då har man kanske aldrig riktigt varit fri.

Kommer du sluta snart?

Han ler svagt.

– Det vet jag inte än.

Sedan kommer ännu en sådan där mening som låter både uråldrig och märkligt självklar.

När sista klotet kastat är, människa man fortfarande måste vara.