Harry Olsson recenserar "Midsommarvader"
Av Harry Olsson
Dikt
"Midsommarvader" av Bettina Wittman Fåhrhage
Midsommarmorgon. I daggens skärvor såg hon hans bara vader och förstod plötsligt att skönhet kanske är det flyktiga: ljus över hud, en rörelse genom gräset, något som redan försvinner medan man betraktar det. Och ändå stannar kvar.
Recension
Jag har läst dikten tre gånger. Första gången förstod jag den inte. Andra gången trodde jag att jag förstod den. Tredje gången insåg jag att det handlade om vader.
Det är modigt.
I en tid när poeter ständigt skriver om stjärnor, hav och komplicerade känslor väljer författaren att rikta blicken mot människans kanske mest underskattade kroppsdel. Vaderna framträder här inte bara som vader utan som ett slags existentiellt landskap där dagg, ljus och förgänglighet möts.
Särskilt uppskattar jag formuleringen om att skönheten är det flyktiga. Det är sant. En midsommarmorgon är flyktig. Dagg är flyktigt. Och ett par välformade vader kan, beroende på ålder och livsstil, också vara ganska flyktiga.
Samtidigt lämnas läsaren med frågor. Vems vader är det? Vad gjorde mannen på ängen? Hade han strumpor med sig? Och varför talar ingen om resten av honom?
Men kanske är det just detta som är stor konst. Att ge oss för lite information och sedan gå hem.
Sammanfattningsvis en stark dikt. Filosofisk, återhållsam och med ett ovanligt fokus på underbenet.
Betyg: 4 av 5 midsommarstänger.