Första gången någonsin: fyra kaptener vid samma bord

SEXDREGA — Det är sent på kvällen i klubbstugan när de fyra kaptenerna för årets Midsommarpokal för första gången sätter sig vid samma bord.

Utanför ligger banan mörk efter ännu en dag av regn. Någon har lämnat ett par leriga skor vid dörren. Det är en svag doft av aceton stugan. Stämningen är svår att beskriva.

Södermalms kapten Mikael sitter närmast fönstret. Framför honom står en folköl som han sippar på med nästan religiös långsamhet.

Harry från Rågsved har lagt sin monokel bredvid ett glas sherry av sitt favoritmärke (Gutierrez Calaso Elcano Fino) och verkar redan ha hunnit tänka tre generationer framåt.

Christian, den yngre brodern Hedman har med sig en pärm märkt KASTORDNINGAR V3 och ser lätt irriterad ut över att intervjun över huvud taget tar tid från förberedelserna.

Ted från Hägersten Warbirds/Team Alpha Male sitter bredbent med armarna i kors. Han har redan hunnit kalla stämningen "mjuk".

Hur känns det att sitta här tillsammans för första gången?

Christian svarar först. – Det är ett möte.

Ted hånler. – Där har vi Halland. En människa som skulle beskriva ett vulkanutbrott som "lite varmt".

Christian rycker på axlarna. – Om vulkanen är varm så är den varm.

– Herregud, säger Ted.

Harry lutar sig fram. – Jag tycker faktiskt det är vackert att vi sitter här.

– Fyra män från olika delar av landet, med olika erfarenheter och temperament, samlade kring ett spel som egentligen handlar om någonting mycket större än klot.

Ted fnyser. – Det handlar om att vinna.

Harry nickar. – Det är exakt det en människa säger innan hon fyllt femtio.

Ted replikerar blixtsabbt. – Och det där är exakt det en människa säger när hon tappat allt sitt driv och börjat äta dill av ideologiska skäl.

Harry ser genuint glad ut. – Dill är underskattat.

Ted, du har beskrivits som aggressiv, macho och konfliktsökande.

– Av svaga människor.

– Folk idag är rädda för intensitet.

Han lutar sig fram. – Om jag går in i ett rum och säger vad jag tycker blir folk obekväma. Då kallar de mig macho.

– Men vet du vad?

Han lyfter ett glas innehållandes åtta äggulor och sveper allt på mindre än tio sekunder samtidigt som rummet tystar. Sen kommer han tillbaka med samma brutala tempo som alltid. – Ingen har någonsin blivit räddad av en medelintensiv människa.

Mikael tar en långsam klunk folköl. – Eld behövs.

Alla tittar på honom.

– Men den som bara är eld blir till slut ensam.

Teds blick blir nattsvart. - Där kom Gandalf.

– Nej, säger Mikael. – Där kom gräset.

Tystnad. – Jag förstår inte, säger Ted.

Mikael svarar med sin änglalika stämma. – Det behöver du inte.

Harry, vad tänker du om Ted?

Harry funderar länge. – Ted påminner mig om en ung nation.

Ted spärrar upp ögonen. – Är det en förolämpning?

– Nej. Harry ler.

– Ungdom tror ofta att styrka handlar om expansion.

– Ålder lär oss att styrka ibland är förmågan att stanna kvar.

Ted skakar på huvudet. – Jag fattar inte hälften av det där.

– Ingen gör det första gången, säger Harry vänligt.

Christian, vad tänker du om de andra kaptenerna? – Jag har inga särskilda åsikter.

Ingen alls? – Nej.

Ted? – Intensiv.

Harry? – Bildad.

Mikael? – Han är duktig.

Vem vinner turneringen? – Det lag som fattar bäst beslut.

Ted stampar i golvet och drar plötsligt av sig sin tröja. – Du är som en AI byggd för att kommentera väder.

Christian nickar. – Vädret påverkar underlaget.

Ted stirrar på honom.

Christian fortsätter: – Det påminner mig om när jag köpte en stege.

Alla blir tysta.

– Jag hade egentligen inte tänkt köpa en stege. Jag skulle köpa skruv.

Han tittar ner i bordet. – Men stegen stod där.

Fortfarande tyst.

– Jag använder den fortfarande.

Finns det någon poäng med historien?

– Nej. Varför berättade du den?

Christian rycker på axlarna. – Jag kom att tänka på den.

Mikael ler. – Det finns något vackert i människor som inte behöver bli förstådda.

Christian nickar. – Tack.

– Jag pratade inte om dig.

– Okej.

Mikael, du framstår som den lugnaste av er alla. Är du aldrig rädd?

Han tänker länge. – Rädd är jag ofta.

Ted tittar upp. Det är första gången under kvällen han verkar genuint överraskad.

– Mod är inte frånvaro av rädsla.

Mikael tittar ut genom fönstret.

– Mod är att gå ut på gräset ändå.

Han lyfter folkölen.

– Och att acceptera att vissa matcher förlorar man redan innan de börjar.

Det låter sorgligt. – Nej.

Han ler. – Det är befriande.

– Om man inte kan kontrollera allt blir det plötsligt väldigt viktigt hur man beter sig.

Harry nickar långsamt. – Där är vi överens.

Ted, är du rädd för någonting? – Nej.

Harry höjer ett ögonbryn.

Ted funderar. – Okej. Han suckar.

– Att bli irrelevant.

Rummet blir plötsligt stilla.

Ted märker det själv och blir irriterad. – Men det kommer inte hända.

Hur vet du det? – För att jag tränar.

Vad tränar du? – Allt.

Som? – Fiber.

Christian tittar upp.

– Hur tränar man fiber?

Ted tittar på honom.

– Med disciplin.

Christian nickar långsamt. – Okej.

Han skriver ner något i sin pärm.

Harry, vad är du rädd för?

Harry tar av sig monokeln. – Att världen ska sluta uppskatta ritualer.

Han ser nästan sorgsen ut. – Jag tror människor behöver saker som upprepas.

– Söndagsfyllor. – Folköl efter förlust. – Någon som dukar fint trots att ingen viktig kommer.

Han tittar runt bordet. – Jag tror faktiskt att hela Midsommarpokalen är en protest mot idén att allting måste vara effektivt.

Ted öppnar munnen. Stänger den igen.

För första gången verkar han inte ha ett motargument.

Klockan närmar sig midnatt. Utanför har regnet upphört.

Christian packar ihop sina anteckningar.

Harry putsar monokeln. Ted ställer sig upp först.

– Jag ska träna.

Nu? – Sömn är dödens kusin.

Men du ska inte sova inatt? – Nej.

Han går mot dörren. – Kroppen måste tro att den riskerar döden.

– Det är petanque om två dagar, säger reportern.

Ted vänder sig om. – Exakt.

Han försvinner ut i natten. Mikael sitter kvar.

Folkölen är fortfarande inte uppdrucken.

Harry betraktar den. – Ska du verkligen inte dricka upp den?

Mikael ler. – Allting behöver inte avslutas bara för att det är sent.

Harry nickar uppskattande.

Christian stannar upp i dörren. – Det där påminner mig om en gång när jag hade en cykel.

Alla tittar på honom.

Christian funderar. – Nej. – Det var inget.

Och kanske är det just där, i den märkliga blandningen av machismo, monoklar, taktikpärmar och folköl, som årets Midsommarpokal redan har börjat.